torsdag 21 juni 2007
Det var nu jag fick en kuslig föraning att allt inte stod riktigträtt till. Fast egentligen var det väl inte så konstigt att anläggningen var stängt fast det fortfarande var augusti. Men en dov olustkänsla sa mig att något var fel.Ingen lapp om stängningstider, inga fordon som stod kvar. Inte ordentligt tillbommat för vintern.Precis som man lämnat allt i största hast, varför?Jag fick finna mig i att tillbringa ytterligare en natt i fjälltältet. Nästa morgon vaknade jag tidigt, jag drack te och småpratade med mig själv evigt trött på mitt eget sällskap.Jag skyndade iväg ner mot Handöl ett litet större samhälle, längs vägen. Det var trygga milen jag måste först gå tvåkilometer och sedan nådde jag Snasarhögarnasturistby, också där var det tomt. Kanske inte så konstigt det heller men lite egendomligt det var ju fortfarande augusti och då brukade det vara fullt med folk här.Jag var således både pratsjuk och nyfiken då jag kom till Handöl. Tomt där med! Vartenda j-vla hus! Jag ber om ursäkt, men jag blev faktiskt förbannad. Jag hade börjat få ont om proviant. Och framförallt behövde jag vatten. Men det var ju låst på vartenda förbannade ställe.det fanns inget annat att göra en att ta sig ner till älvfåran och ta lite vatten. Klart och gott fjällvatten gjorde mig bättre tillmods men jag var inte nöjd. Vart hade alla tagit vägen? Hade hela byn försvunnit på väckelsemöte eller?Det var åter igen skymning och sent då jag nådde Enånger ett litet större samhälle, placerat vid E 14 ,europavägen mot Trondheim. Där fanns också en järnvägsstation, gissa om jag var glad då jag äntligen nådde framtill samhället efter en promenad på många, många, dryga timmar. Nu var jag hungrig, också lite frusen. Den annalkande hösten hade börjat göra sig påmind med både mörker och kalla kvällar. Redan då jag gått en liten bit in mot centrum så förstod att också här skulle vara tomt. Husen var övergivna, ljuset släckt och i flera fall tillbommat som om man tänkt sig en längre tids bortvaro. Varför?När jag sedan fick se två bilar parkerade så blev jag så glad att hjärtat började slå häftigare, äntligen ett tecken på människor. Och nu ville jag prata, jag ville träffa någon prata om vädret, höra om nyheter, om världen.Då fick jag se............
De utvalda
Förord
Den här romanen skrivs av många!
Jag tar mig friheten att censurera och klippa bort. Endast inläggen från några få utvalda kommer med.
Du är välkommen att skriva, ju fler beröringspunkter med tidigare text desto större chans att bli kvar. All insänd text ägs av mig och jag som är moderator tar mig full frihet att redigera.
Om du vill så låter jag troligen ditt namn stå kvar efter texten.
Nu startar vi! Ännu vet vi inte om det blir en deckare, sciencefiction, fantasi, romantisk såpa eller bara såpa eller vad det nu blir?
DE UTVALDA!
Jag gav mig ut till en liten stuga mitt i ödemarken, Snasarhögarna i jämtlandsfjällen.Jag var hjärtligt trött på människor. Ett nyss sprucket förhållande och sedan förlorade jag jobbet strax efter, det blev lite för mycket för mig.. Hela sommaren vandrade jag i fjällen, fiskade röding och harr. Gjorde upp eld under den stjärnklara natten och levde vildmarksliv.De första två månaderna njöt jag oerhört av ensamheten. Jag tyckte att jag funnit meningen med livet, de tysta väldiga vidderna och den svarta stjärnbeströdda natten. Den oändliga horisonten och den ständigt närvarande tystnaden endast störd av någon enstaka fågel.Jo, ibland bröts tystnaden, stormvinden kunde förvandla fjället till ett rytande vilddjur. Sådana dagar kände man sig liten, ja, rent ofantligt liten inför naturens väldighet och de våldsamma krafter som var igång.Jag minns en gång då regnet plötsligt strilade som från en gigantisk vattenkanna.Vita blixtar som bländade mig totalt och sedan kolsvart mörker, lika becksvart som om någon trätt en säck på huvudet över mig. Ett fruktansvärt muller som fick själva bergen att skaka och sedan knallar som från kanoner. Väldiga helveteskanoner!Sådana gånger kände jag mig som sagt väldigt liten, och trevade vilset efter barnatron för att se om jag inte komihåg åtminstone något litet ur Fader- vår eller åtminstone "Tryggarekan".Eller som den där stjärnklara natten då jag överfölls av en otäck ensamhets känsla och tyckte mig höra prassel från björnar över allt omkring mig.Jag lyckades suggerera mig till att se rovdjursögon glimma i mörkret. Klippor som jag sett redan tidigare under dagen, bytte skepnad och såg nu ut som ryggen på en slagbjörn.Det är märkligt vad man kan inbilla sig. Jag sov inte mycket den natten och jag skulle bra gärna velat ha sällskap.I ensamheten tappar saker och ting sina proportioner, man kan tro vad som helst. Den allra svåraste vidskeplighet kan slå rot och man tycker sig se demoner och andar överallt.
Det var så det gick mot slut av min vistelse jag började tala för mig själv och överraskades av att höra mig själv gå och mumla. jag kunde gå mala och fastna i de mest egendomliga tankar.det behövdes helt enkelt någon som kunde föra mig tillbaka till verkligheten igen. Jag började känna mig ensam, gick och tänkte samma tankar utan att komma någon vart. Jag tyckte att jag behövde påfyllning, någon sorts stimulans som gav mig nya impulser.inte undra på att ödemarks bor kan vara så träliga att lyssna på, tänkte jag. De blir sega i kolan helt enkelt av att inte få någon stimulans.Dagarna gick, tiden blev allt segare, och den ensamhet som jag en gång satt så hög tycktes nu hopplöst långtråkig. Jag ville ha sällskap helt enkelt.Ja, efter några dagar av grubbel insåg jag att jag var rent övermåttan sällskapssjuk, all min forna människofientlighet var som bortblåst. Det var med rask steg jag gick mot civilisationen. Förut hade jag med vilje undvikit de fåtal vandrare som då och då dök upp härute bland fjällen. Vägen var lång, mot kvällen jag kom fram till Storulvånsturisthotell. Det var stängt fast det var säsong! Märkligt.Jag var väldigt förvånad, det var inte så lite snopet att komma fram och så upptäcka att den väldiga anläggningen helt öde. Inte ett ljus, inte spår av en människa allt var låst och tillbommat.Det var nu jag fick en kuslig föraning att allt inte stod riktigträtt till. Fast egentligen var det väl inte så konstigt att anläggningen var stängt fast det fortfarande var augusti. Men en dov olustkänsla sa mig att något var fel.Ingen lapp om stängningstider, inga fordon som stod kvar. Inte ordentligt tillbommat för vintern.
Den här romanen skrivs av många!
Jag tar mig friheten att censurera och klippa bort. Endast inläggen från några få utvalda kommer med.
Du är välkommen att skriva, ju fler beröringspunkter med tidigare text desto större chans att bli kvar. All insänd text ägs av mig och jag som är moderator tar mig full frihet att redigera.
Om du vill så låter jag troligen ditt namn stå kvar efter texten.
Nu startar vi! Ännu vet vi inte om det blir en deckare, sciencefiction, fantasi, romantisk såpa eller bara såpa eller vad det nu blir?
DE UTVALDA!
Jag gav mig ut till en liten stuga mitt i ödemarken, Snasarhögarna i jämtlandsfjällen.Jag var hjärtligt trött på människor. Ett nyss sprucket förhållande och sedan förlorade jag jobbet strax efter, det blev lite för mycket för mig.. Hela sommaren vandrade jag i fjällen, fiskade röding och harr. Gjorde upp eld under den stjärnklara natten och levde vildmarksliv.De första två månaderna njöt jag oerhört av ensamheten. Jag tyckte att jag funnit meningen med livet, de tysta väldiga vidderna och den svarta stjärnbeströdda natten. Den oändliga horisonten och den ständigt närvarande tystnaden endast störd av någon enstaka fågel.Jo, ibland bröts tystnaden, stormvinden kunde förvandla fjället till ett rytande vilddjur. Sådana dagar kände man sig liten, ja, rent ofantligt liten inför naturens väldighet och de våldsamma krafter som var igång.Jag minns en gång då regnet plötsligt strilade som från en gigantisk vattenkanna.Vita blixtar som bländade mig totalt och sedan kolsvart mörker, lika becksvart som om någon trätt en säck på huvudet över mig. Ett fruktansvärt muller som fick själva bergen att skaka och sedan knallar som från kanoner. Väldiga helveteskanoner!Sådana gånger kände jag mig som sagt väldigt liten, och trevade vilset efter barnatron för att se om jag inte komihåg åtminstone något litet ur Fader- vår eller åtminstone "Tryggarekan".Eller som den där stjärnklara natten då jag överfölls av en otäck ensamhets känsla och tyckte mig höra prassel från björnar över allt omkring mig.Jag lyckades suggerera mig till att se rovdjursögon glimma i mörkret. Klippor som jag sett redan tidigare under dagen, bytte skepnad och såg nu ut som ryggen på en slagbjörn.Det är märkligt vad man kan inbilla sig. Jag sov inte mycket den natten och jag skulle bra gärna velat ha sällskap.I ensamheten tappar saker och ting sina proportioner, man kan tro vad som helst. Den allra svåraste vidskeplighet kan slå rot och man tycker sig se demoner och andar överallt.
Det var så det gick mot slut av min vistelse jag började tala för mig själv och överraskades av att höra mig själv gå och mumla. jag kunde gå mala och fastna i de mest egendomliga tankar.det behövdes helt enkelt någon som kunde föra mig tillbaka till verkligheten igen. Jag började känna mig ensam, gick och tänkte samma tankar utan att komma någon vart. Jag tyckte att jag behövde påfyllning, någon sorts stimulans som gav mig nya impulser.inte undra på att ödemarks bor kan vara så träliga att lyssna på, tänkte jag. De blir sega i kolan helt enkelt av att inte få någon stimulans.Dagarna gick, tiden blev allt segare, och den ensamhet som jag en gång satt så hög tycktes nu hopplöst långtråkig. Jag ville ha sällskap helt enkelt.Ja, efter några dagar av grubbel insåg jag att jag var rent övermåttan sällskapssjuk, all min forna människofientlighet var som bortblåst. Det var med rask steg jag gick mot civilisationen. Förut hade jag med vilje undvikit de fåtal vandrare som då och då dök upp härute bland fjällen. Vägen var lång, mot kvällen jag kom fram till Storulvånsturisthotell. Det var stängt fast det var säsong! Märkligt.Jag var väldigt förvånad, det var inte så lite snopet att komma fram och så upptäcka att den väldiga anläggningen helt öde. Inte ett ljus, inte spår av en människa allt var låst och tillbommat.Det var nu jag fick en kuslig föraning att allt inte stod riktigträtt till. Fast egentligen var det väl inte så konstigt att anläggningen var stängt fast det fortfarande var augusti. Men en dov olustkänsla sa mig att något var fel.Ingen lapp om stängningstider, inga fordon som stod kvar. Inte ordentligt tillbommat för vintern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)